Minyo, den mest välkända genren inom koreansk folkmusik, speglar det vanliga folkets hjärta genom ord om hjärtesorg, kamp och förtvivlan.
Gangwon-do Arirang
Framfört av Mook Gye-wol, Yi Eun-ju, Ahn Bi-chui
Minyo (koreansk folksång) betyder bokstavligen folklig sång. Därför är minyo den traditionella musik som koreaner sjunger oftast. Koreanska folksånger rymmer koreanernas bitterljuva känslor. De sjöng när de arbetade på risfälten eller åkrarna, när en relation med deras älskade tog slut och när livet var bekymmersamt och tyngde dem.
Minyo indelas i stort sett i tre typer efter region, nämligen Gyeonggi-, Namdo- och Seodo-minyo. Gyeonggi-minyo är traditionellt populär i det centrala området kring Seoul, medan Namdo-minyo är vanlig i det södra området kring Jeolla-do och Seodo-minyo är utbredd i det nordvästra området (nuvarande Nordkorea) kring Pyeongan-do och Hwanghae-do.
Gyeonggi-minyo: Taepyeong-ga
Framfört av Yi Choon-Hee
Namdo-minyo: Huiyeo Neungcheong
Framfört av Kim So-Hee, Park Gui-Hee, An Hyang-Nyeon, Oh Jung-Sook, Nam Hae-Sung
Seodo-minyo: Gin-Ari och Jajin-Ari
Sjunget av Kim Gwang-Sook
Gyeonggi-minyo kännetecknas i allmänhet av ett böljande tempo och en glad stämning. Allteftersom musiken fortskrider känner man sig glad och upplyft. Namdo-minyo har ett relativt långsamt tempo och en sträv, mörk klangfärg. Dess tvärt växlande melodi ger en känsla av djup, inåtvänd förtvivlan. Seodo-minyo kännetecknas av höga, klara nasala toner och fin vibrato, som tillsammans framkallar inte bara starka känslor av klagan och sorg, utan också bär kraften att uttrycka vardagslivets glädje och lycka. I kontrast till Gyeonggi-minyo har den ett långsamt tempo och en ren, stillsam känsla som påminner om en sval hösthimmel.
* Musikexempel med tillstånd av skivbolagen.